Massor har hänt det här året.

Måste erkänna att jag faktist inte mår bra och det är förns nu jag har insett det.
Jag hatar förändringar och har svårt att acceptera det. Nu kanske mina närmaste tänker på killen jag var tillsammans ett år med. Jag saknar han absolut inte, men visst jag har fortfarande inte förstått, det är på grund av förändringarna. Men jag är glad idag att jag insett att vi inte var bra för varandra. Vi fick varandra att må fruktansvärt dåligt. Jag sluta åt, gick ner 6 kilo ( har som tur gått upp till min normala vikt ) Jag sluta gick till skolan, jag sökte bekräftelse av andra, gjorde dumma grejer.

Jag börja umgås med min bardomskompis igen, vi vart som syskon direkt, inga konstigheter att vi hade vart i från varandra i nåra år. Allt var som vanligt. Hon stötte mig genom allt och jag henne ( det tog slut med hennes kille ungefär samtidigt ) Så vi hade mycket gemensamt, vi började vara med varandra konstant. vår enda trygghet var varandra.

Sen börja hon prata om mig på ett kränkade sätt till peter via msn hon visade absolut ingen respekt över huvud taget. Hon var känslokall. Hon gjorde smalisar och flirtisar, Medans hon satt och förklade hur jag var som hur jag funkade som, hon idiot förklade sin bästa vän. Hur känslokall får man egentligen vara?  Hon hade tydligen sagt saker som jag sagt till henne i förtroende ( mycket var sant men mycket hade hon förstorat upp och dessutom ljugit om ) 

Hon har förstört fruktansvärt mycket för för mig. Och det känns som man är på samma ställe som man var första gången. Varför finns det sånna här fruktansvärda människor?

Det är nu jag inser att jag måste hitta mig själv innan jag kan lita på någon annan.
Jag är verkligen hur ledsen som helst, jag är ledsen för att varje gång jag börjar lita på någon så visar det sig att dom är en helt annan person än vad dom visar sig vara från början.
 
Det jag undrar är av vilken anledning?


Så ni som kommenterar kan vara snälla och sluta för jag orkar inte ta det med folk jag inte känner.